Trollegater måste upplevas

Den här veckan har jag och mamma och pappa varit och hälsat på morfar och Catarina i Östergötland. Det ligger jättelångt från där vi bor, men det är väldigt kul ändå. Det är också kul att experimentera med pappas humör. Mamma säger att han är väldigt bra på att ha tålamod, men han blir också lite nipprig när jag frågar om vi är framme snart var tolfte minut – och när jag glömde att pinka när vi tog kisspaus och vi fick vända eftersom jag också glömde min ficklampa där.

Morfar och Catarina bor utanför en stad som heter Linköping, på en bondgård där det inte finns några djur – förutom katten Tröskel som heter så för att han är brun och alltid ligger i vägen där man ska gå.

Vi mötte morfar och Catarina i en del av Linköping som heter Gamla Linköping. Jag vet inte varför den kallas så, men alla husen där är gamla och alla vuxna tycker att de är sååååå fina. Sen åkte vi hem till morfar och Catarina och jag fick åka med i Catarinas gamla bil som är från Frankrike. Morfar säger att hon kör som en biltjuv. Det är konstigt, för jag vet att Catarina har betalat bilen med egna pengar.

Sen när vi kom fram till morfar och Catarinas gård sa morfar att alla måste hjälpa till att måla om deras lada. Mamma, Catarina och pappa målade så de blev alldeles röda – medan jag hjälpte morfar att städa. Då gjorde vi så att vi bar ett par lådor fram och tillbaka mellan olika ställen på gården, småpratade lite och åt godis som morfar hade köpt i Gamla Linköping. Och när vi gick förbi de andra stånkade vi massor, så det skulle höras att vi verkligen jobbade hårt.

Först kom man till en stor grotta och sen kom det små gångar som man fick krypa i. Det var nog tur att de andra inte hängde med, för här behövde man både vara liten och modig för att ta sig igenom.

/Maya, 8 år

Nästa dag vaknade vi tidigt för då var det utflykt. Först åkte vi till ett ställe som hette Ekenäs Slott och det var väldigt spännande, för där spökade det. Spöket var tydligen en gammal tant, men jag blev inte rädd. Jag bestämde mig faktiskt för att jag ska bo i ett spökslott när jag blir stor.

Sen åkte vi till något som hette Åtvidaberg, där det fanns en kanon som man kunde skjuta med om solen sken genom ett förstoringsglas. Morfar ville skjuta, men han fick inte – men blev lovad att han kunde få komma tillbaka någon annan dag och göra det. Jag vet inte om jag vill ha en solkanon på mitt spökslott.

Sen kom vi fram till Trollegater – en grotta, som man fick gå in i och leta efter troll! Perfekt, för jag har ju alltid drömt om ett eget troll. Jag sprang direkt fram till ingången till grottan och ropade ”jag tar täten, häng på!”. Men de andra var lite avvaktande. Pappa menade att han var alldeles för obekväm med trånga utrymmen och mamma menade att någon var tvungen att stanna och vakta bilen. Jag tror egentligen att de sa så bara för att de var rädda för trollen. Morfar och Catarina menade att de var för alldeles för tjocka för att kunna klämma in sig i grottan – och det kunde jag ju faktiskt hålla med om.

Morfar lovade att han skulle möta mig på andra sidan och så började jag min mödosamma och tappra färd genom berget. Först kom man till en stor grotta och sen kom det små gångar som man fick krypa i. Det var nog tur att de andra inte hängde med, för här behövde man både vara liten och modig för att ta sig igenom.

Utanför grottan, långt borta, hörde jag morfar ropa att han skulle möta mig på andra sidan – men jag svarade inte, för jag var ju upptagen med att leta troll. Jag tror att jag såg några, men de var lite för små för att de skulle vara värda att fånga.

Just ja! På slutet fick man klättra också – och morfar kämpade, men tappade greppet och ojade sig och ropade ”Lämna mig här! Rädda er själva!”. Men jag räckte morfar handen och drog honom upp för berget. Han var ganska lätt. Eller det kanske var jag som var stark. Jag vet inte.

Vad jag vet är i alla fall att när jag blir stor ska jag bo i ett spökslott och leva på att jaga troll.

Mer inspiration

Läs fler resedagböcker från våra fiktiva huvudpersoner.