Kulturparet

Efter år av slit och kneg var vi äntligen i mål – pensionärer. Se upp världen, här kommer vi! Men när vi satte oss för att planera vår resa blev vi nästan överväldigade av friheten i form av tid och utbud av platser. Till slut blev det slumpen som avgjorde, och tack och lov för det.

Vi är en ganska lågmäld duo jag och Leonard, men med ett gemensamt intresse för det goda i livet. Små saker. Som en perfekt balanserad Beurre Blanc, en nysteamad skjorta eller ett spikrakt utslag på golfbanan. Ungdomen är ett minne blott och vi måste njuta varje resterande dag till fullo. Carpe Diem! Nu var vi redo för äventyr. Men inte för äventyrligt förstås, fartfyllt men ändå lågmält. Hm, skulle en sådan plats gå att finna? En morgon stod svaret plötsligt framför oss, mitt på vågrätt 8 i veckans kulturkryss – Östergötland. Redan dagen efter satt vi i oss i vår Cadillac De Ville och brummade i väg mot vår destination.

Efter några timmars körning checkade vi in på ett charmerande hotell ute på slätten. Vi gjorde oss snabbt hemmastadda i vårt rum, radade upp våra encyklopedier på bokhyllan och hängde upp våra kvällsdräkter i garderoben. Sen tog vi varsin vovve under armen och gav oss ut för att uppleva allt vad Östergötland har att erbjuda.

Rundvandringen på Vadstena slott tog oss med storm, inte minst för den generösa pensionärsrabatten på tio kronor. Klirr klirr, tack så mycket. Efter rundturen strosade vi runt slottet. Vi stannade till vid hamnen för att beundra båtarna och drömma oss tillbaka till somrarna spenderade till havs ombord vår kära segelbåt Alphina. Om jag blundade kunde jag nästan känna saltstänket mot ansiktet.

Våra dagdrömmar avbröts av en förtjusande tysk turist som erbjöd sig att ta en bild på oss och hundarna. Leonard envisades med att han visst minns tyskan från skolan och tragglade på så gott han kunde. Jag hade inte hjärta att påpeka att jag är ganska säker på att han tog franska. Ich will ein foto s’il vous plait? Hur som blev det ett förtjusande fotografi som jag ser fram emot att rama in och hänga upp i salongen hemma.

Vår båtfärd längs med Göta kanal fick en dramatisk vändning när vinden slet tag i Leonards hatt, en ovärderlig Chapeau Claque som gått i arv i generationer. Som tur var kom en ung matros snabbt till vår undsättning och fiskade upp hatten från vattnet. Efter den turbulenta resan var det skönt för hela familjen att ta en tripp in till Linköping för att koppla av i Trädgårdsföreningen där de vackra Königin von Dänemark rosorna gjorde mig tårögd (eller om det var pollen, jag kan aldrig vara helt säker). Sedan avslutades eftermiddagen självklart med en slät kopp java på parkens café.

Sista kvällen överraskade Leonard mig med biljetter till symfoniorkesterns konsert i De Geerhallen. Vi klädde båda upp oss i matchande dubbelknäppt maroon och klack. Sedan höll vi hand från starten av Chacun le sait till det avslutande tonerna av Blomsterduetten ur Delibes opera Lakmé. Vilken kväll, och vilken resa. Tack för allt Östergötland.