Hoppa till textinnehållet
Visit Östergötland
Sök
IMG_3958_liten

Ovan där- Vi blir frälsta 4 000 meter över Östergötland

Det slår till som en ljudbang i bröstkorgen. Pang! En adrenalinspruta inbankad i hjärttrakten som säger: ”Jordskorpan nästa!” Är det plötslig dödsångest som drabbar mig? Eller okontrollerbar livsglädje? Vi faller fritt. Det enda som skiljer mig från en säker, och i och för sig smakfullt dramatisk, död på östgötaslätten är fyra säkerhetsremmar, två fallskärmar och en instruktör som jag träffade för första gången för en halvtimme sedan.
ovandar4

Vägen upp till 4 000 meters höjd sittandes på golvet i det lilla propellerplanet GA8 Airvan går galant. Fastsurrad vid min superkompetente tandeminstruktör Jonas Fransson känner jag mig lugn som en filbunke, om än med några förväntansfulla fjärilar flaxande i magen. Jag ska hoppa fallskärm, för första gången i livet. Vi är sju personer i planet utöver piloten, och det är först när två av proffshopparna sliter upp dörren som hjärtat börjar bulta. Vinden drar in och ljudet från planets propellrar gör att kommunikation via tal inte längre är aktuellt. Och detta har jag betalat 2 990 kronor för!

På Jonas uppmaning hasar vi mot öppningen, och avgrunden. Det är först när jag sitter där på kanten i vinddraget som det hela blir liksom verkligt. Jag fattar mina spännremmar i höjd med armhålorna och böjer huvudet bakåt, precis som jag blivit instruerad. Först kastar sig proffsen ut, sedan fotografen, och så vi. De första metrarna är värst, eller bäst, mest drabbande. Vi accelererar från noll till två hundra och mellan mig och jordskorpan är nu bara några svalkande cumulusmoln och luft. Ingenting kan rädda mig, förutom en fallskärm.

ovan dar1

Känslan går inte att beskriva, den måste upplevas. Efter några sekunder, kanske fem, sträcker jag ut armarna och liksom flyger fram, och den skräckblandade förtjusningen förbyts i fartfylld njutning. Jag ser Motala, Vättern och grönskande jordbrukslandskap ända bort till den på den här höjden tydligt rundade horisonten, och bortom den en oändligt blå himmel. Jag är Nils Holgersson, utan gås. Fotografen susar förbi och gör tummen upp. Jag gör ett försök att le, men det blir till en lustig grimas när fartvinden blixtsnabbt fyller munhålan och får läppar och kinder att fladdra okontrollerat.

ovandar3

Efter 50 sekunders och 2 500 meters fall genom atmosfären rycker det till. I ett slag går jag från horisontal- till vertikalläge, och jag fylls av ännu en panikkänsla innan polletten trillar ner och jag inser att det bara är Jonas som utlöst fallskärmen. Vi glider långsamt fram över himlen. Eller i snarare. En mäktig känsla och en närhet till elementen som jag aldrig upplevt tidigare, även om tyngdlöshet på djupt vatten spelar i samma liga. Utsikten är magnifik. Vi hänger där en bra stund innan vi tar sikte på klubbhuset och förbereder oss inför landning. Upp med benen bara, så sköter Jonas resten. Och det gör han, med den äran. En mjuk touch down i det fortfarande daggfuktiga gräset.

IMG_3958_liten

Vi reser oss upp, Jonas rafsar ihop fallskärmen och sedan knallar vi bort till Linköpings fallskärmsklubbs tillhåll som är en riktig liten idyll. Klubblokal i ett litet falurött bostadshus med vita knutar, ett större uthus samt några rymliga gamla magasin, resliga lövträd och blommande syrénbuskar. Start- och landningsbana är inget annat än en gräsbevuxen åker.


– Vi flyttade ut hit till Skärstad 2006. Militären fick fler flygtimmar inne på Malmen i Linköping och kommunen ville dra ner på persontrafiken så vi fick röra på oss. Det här är privat mark som vi hyr ihop med Motala flygklubb, berättar Jonas.

IMG_4040

Jag kan inte låta bli att fråga om säkerheten beträffande fallskärmarna.
– Huvudfallskärmen packar vi själva medan reservfallskärmen packas av en specialutbildad person.

För där får det inte gå fel?
– Precis. Samtidigt är reservfallskärmen mer förlåtande, så en liten störning ska inte påverka dess flygförmåga. Den flyger bra. Nästan alltid, säger Johan lite skämtsamt.

Intresset för att hoppa fallskärm i Östergötland ligger på en stabil nivå, både för tandemhopp och de som får blodad tand och går med i klubben. Linköpings fallskärmsklubb har cirka 50 medlemmar.

– När du hoppar tandem är det bara upplevelsen, men om du hoppar själv finns det oändligt med saker du kan göra och träna på, förklarar Jonas.
Själv är han med i ett lag som hoppar formationshoppning. Mest effektivt är att träna i vindtunnel eftersom själva flygtransporten tar en hel del tid.

– I en vindtunnel hinner du med runt 60 stycken hopp på en dag, och här med transport, packning av fallskärmen kanske 14 hopp om vädret är bra. Men tävlingshoppen görs från flygplan och att hoppa ut när man färdas i 150 kilometer i timmen kräver en viss teknik.

 

Vilka är de vanligaste skadorna?
– Fotleder skulle jag säga. Man misstajmar landningen och sätter ner fötterna fel.

ovandar2

Under sommarmånaderna förvandlas Skärstad till något av ett vuxenkollo, med medlemmar som övernattar i husvagnar, tält och i klubblokalen. Om fallskärmsklubben är den äventyrslystna lillebrorsan så är Motala flygklubb dess myndige, en smula mer bekväme storebror.

– Hallå där!
Tre medelålders män sitter bakåtlutade i varsin hopfällbar campingstol. På fältet framför vilar ett segelflygplan på sin vänstra vinge, och bakom det ett propellerplan liknande fallskärmsklubbens. Nils Gardell, Kristian Ahlin och Mats Svensson ger ett väldigt ledigt intryck, bokstavligt talat. Tre flygnördar i ordets allra mest positiva bemärkelse. Efter lite kallprat om vädret – som förvisso är av största betydelse när man ska segelflyga – tar vi oss en titt på flygplanet som jag och Nils snart ska flyga. Invändigt påminner det om grannpojkens hemsnickrade lådbil från när jag var fem år gammal. Två pedaler, ett par spakar, ett säte, och ett benutrymme som så här 37 år och 100 centimeter senare känns i minsta laget. Därefter följer en kort demonstration av hur de olika rodren samverkar och spakarna fungerar. Det verkar logiskt.

– Vi har några JAS Gripen-piloter som kommer ut hit ibland för att flyga på riktigt, för omväxlings skull, haha. I ett stridsflygplan är det ju bara att gasa, säger Kristian Ahlin, som utsågs till Årets flyglärare 2014, och fortsätter.


– Man kan jämföra skillnaden mellan att köra segelflyg och motorflyg med den mellan segelbåt och motorbåt. Det är två vitt skilda saker. Och han vet vad han pratar om. Kristian tillhör nämligen landets absolut främsta trickflygare. Men han försäkrar att det inte krävs någon ingenjörsexamen och stridspilotutbildning för att köra segelflyg.

– Själva flygcertifikatet består av 57 övningar uppdelade i tre sektioner. Efter 20 pass flyger du själv om du är en normalelev. Det går ganska fort. Då kan du mekaniken, sedan gäller det att lära sig termiken och det gör man uppe i luften, säger Nils Gardell.

ovandar5

Klubben har runt 100 medlemmar, varav ett 30-tal har flygcertifikat och ett 20-tal är aktiva.


– Det här är vårt skolflygplan. Med det kör vi all utbildning från grundskolning till avancerad utbildning. Det är snällt och stilla, det bråkar inte. Med en del andra plan kan man hamna i en störtspiral om man gör fel, och det är inte så kul om man inte gör det avsiktligt, för att man tycker att det är roligt, ler Kristian innan han hoppar in i planet som ska bogsera oss upp i himlen.


Det rister till i farkosten när bogserlinan sträcks mellan de två planen och vi börjar skumpa framåt på den gamla åkern. Efter några hundra meter lyfter vi över trädtopparna och mot den klarblå skyn. Det susar och knakar lite här och där, och när vi kommit upp till 1 000 meter gör Nils tecken åt mig att dra i spaken som leder till kroken som linan är fäst i. Klonk, låter det, sedan ser jag hur linan blir slapp och hänger som en lång slingrande binnikemask efter motorplanet.

Efter bara några sekunder, tio kanske, blir det tyst. Jag ser fortfarande planet med Kristian i, men det hörs inte längre. Bara vinddraget. Utsikten är vidunderlig, och jag slås av tanken på om jag kanske riskerar att drabbas av någon slags överdos av himmelska vyer över Östergötland och måste läggas in på avgiftning. Och behandlas med vad då; Gästrikland?

IMG_7853_liten

Vi seglar! I stora cirklar. Nils letar termik, stigande luft, även om väderförhållandena tydligen inte är de bästa. Men bara ett par dagar tidigare var han nere i Oskarshamn och vände. Det är en skön känsla. Fridfull, i synnerhet med adrenalinet från fallskärmshoppet fortfarande pumpande i blodet. Vi småpratar lite om väder och vind, glidtal, lämplighet, tävlingsformer, vindkraftverk och nödlandningar, och har det riktigt trevligt.

– Egentligen är det väldigt få risker med segelflyg. När det händer saker så beror det nästan alltid på den mänskliga faktorn. Man kör in i ett moln och ser ingenting, man flyger för fort, man landar på fel fält, missar att det sticker upp en brunn någonstans, åker ner i ett dike, konstaterar han.

Efter 20 minuter uppe i det blå och rejäl valuta för den femhundring ett prova på-åk kostar börjar det bli dags att gå ner för landning. På två hjul skakar det lite extra när vi tar mark, men Nils har total kontroll över läget. Efter att vi alla fyra hjälpts åt att rulla bort planet till starten bjuds jag på en
exklusiv visning av några ögonstenar inne i en av hangarerna, bland annat ett i princip sprillans högprestandaplan med 20 meter mellan vingspetsarna. Det är tydligt att de tre myser bara av att vistas här bland sina blankpolerade plan i väntan på nästa lyft. Jag har fått två, som ändrat min världsbild, inom loppet av bara ett par timmar.

Just som jag ska gå bort till min i sammanhanget beskedligt trista tysktillverkade bil och rulla hemåt fångar Kristian Ahlin min uppmärksamhet och säger med ett leende:

– Nu vet du varför fåglarna kvittrar.


Text: Albin Wiberg
Foto: Rebecka Åman

 

Den här artikeln är hämtad från Magasin Visit Östergötland vår/sommar 2016.
Läs magasinet i sin helhet >>
Se fler artiklar om Östergötland >>

sörsjön

Fler adrenalinkickar i Östergötland

Söker du lite spänning i tillvaron? Här hittar du tips som garanterat ger dig hög puls!

Äventyr i Östergötland