Hoppa till textinnehållet
Visit Östergötland
Sök
nissemindre1 Nils Liedholm

Greven av Valdemarsvik

Möt den perfekte gentlemannen Nils Liedholm.

Juli 2014


– Pronto!


– Signore Liedholm, per favore?


– Si, det är jag.


– Hej, det är Albin Wiberg, svensk journalist. Vi talades vid för ett tag sedan. Hur står det till?


– Joo, det är väl bra. Jag har lite ont bara. Jag bröt ju benen och krossade ena knäskålen för en tid sedan och jag har inte riktigt återhämtat mig.


– Vad hände?


– Du vet, det är skador från fotbollskarriären som gör sig påminda. Man börjar bli lite gammal.


Vid 81 års ålder började kroppen säga ifrån och talet bli långsammare, men den ständigt närvarande självironiska humorn var intakt ända till slutet. Minnet av det där samtalet med en av svensk fotbolls allra största, om inte den största, och våra möten som följde på det har etsat sig fast och på något vis vuxit sig starkare med åren. Hans vänliga tilltal, den utpräglade, välartikulerade östgötadialekten, den intensiva, bruna blicken, den genuina värmen, och den redan nämnda humorn.


Det är knappt nio år sedan Nils Erik Liedholm från Valdemarsvik gick ur tiden, den 5 november 2007. Han står byst i både Valdemarsvik och Norrköping, som bevis på hans storhet.


Första gången vi sågs var på Idrottsparken den 3 november 1982. Nils satt på AS Romas bänk som tränare, och jag högt upp på stora sittplatsläktaren. Hans självklara pondus och karisma nådde ända upp dit. Rundlagd med bakåtstruket grått hår i Romas ikoniska vinröda overall tog han emot publikens hyllningar – Liedholm var med och spelade hem allsvenskt guld till IFK Norrköping 1947 och 1948. AS Roma vann matchen, och på väg hem minns jag att jag fylldes av känslan att ha bevittnat något stort, historiskt rentav.


Som spelare var han ett unikum. Ett fysfenomen, en exceptionell passningsspelare och spelmotor i en och samma gängliga kropp. Vissa hävdar att han inte fick en enda varning under hela sin karriär, andra att han inte ens drog på sig en frispark. Så förärades han också smeknamnet Il Conte, greven, för sin eleganta spelstil och sitt alltid lika oklanderligt gentlemannamässiga uppträdande både på och utanför planen. När han 1983 tog Roma till klubbens första ligaseger på 41 år fick han officiellt titeln Greve av Rom av stadens dåvarande borgmästare. Under tolv säsonger i AC Milan vann han fyra ligatitlar som spelare, och sedermera en även som tränare för klubben.


Tjugo år efter den där magiska kvällen på Idrottsparken träffades vi igen. Denna gång för att spela in en dokumentär om honom. Nils var fyllda 80 år men fortfarande verksam i Roma som rådgivare till sin tidigare spelare och klubbens dåvarande tränare, Fabio Capello. Bland annat tipsade Liedholm klubben om att värva en oslipad diamant från Rosengård, Zlatan Ibrahimovic.


– Redan när han spelade i Malmö FF sa jag att han skulle vara en bra värvning för Roma. Allt han behövde var att mogna lite som människa, men det hade inte varit några problem. Zlatan är en väldigt duktig spelare, en stor talang. Han kommer att bli en stor stjärna. Det är ingen tvekan om det. Han kan göra vad som helst med bollen, men han har inte Gunnars (Nordahl reds. anm.) tillslag på bollen, förklarade Nils när vi satt på AS Romas träningsanläggning Trigoria i majvärmen och sippade på varsitt glas mineralvatten och tittade på medan Batistuta, Montella, Emerson och klubbikonen Francesco Totti lirade lite fotbollstennis. Signore Liedholm oklanderligt klädd i grå kostym, slips, skjorta och ett par tonade pilotglasögon, värdig sin titel consigliero.

Albin med Nisse1 Skribenten Albin Wiberg och Nils Liedholm

Då hade Zlatan en prislapp på fyra miljoner kronor. När Capello bara ett par år senare lydde sin mentors råd och värvade honom till Juventus kostade svensken 43 gånger mer. Förmågan att identifiera talanger och ge dem förtroende var Nils Liedholms signum som tränare, och sannolikt en av anledningarna till att flera av hans spelare efter karriären blivit framgångsrika tränare. Förutom Capello även Carlo Ancelotti, Giovanni Trapattoni och Nevio Scala.

Trots ett drygt halvt sekel i Italien var Nils som vilken östgötsk lokalpatriot som helst. Han återvände varje sommar till familjens hus i Valdemarsvik, för att få en efterlängtad dos av den svenska sommaren, och var känd i hela Italien för sin omisskännliga accent.


– Nils har bott här i femtio år, men pratar italienska som om han varit här i bara en vecka, konstaterade sonen Carlo med ett skratt.


Det allra starkaste minnet av många från mötet i Rom kom senare samma kväll. AS Roma ställdes mot uppstickaren Chievo och när Nils bara några minuter före avspark klev in på hedersläktaren fullsmockad med huvudstadens dignitärer reste sig varenda person som på ett givet kommando för att visa sin vördnad och respekt.

En tid senare reste jag och denna tidnings fotograf, Johnny Franzén, till Nils vingård Villa Boemia i Cuccaro, Piemonte, för det som kom att bli vårt sista möte. Trots att vi avtalat möte och stämt av vid flera tillfällen tycktes vår ankomst komma som en överraskning. Efter en halvtimmes väntan visade hans italienskt bestämda hushållerska oss in i vardagsrummet. Gardinerna var fördragna och den råa, fuktiga vårluften hade letat sig in genom de tjocka stenväggarna.

 

I en soffa satt Nils, nyrakad klädd i jeans, skjorta, slips och en strukturstickad ljusblå tröja i merinoull. Han hälsade lika glatt som alltid, men han reste sig inte. Hans allra mest trogna följeslagare i livet, benen, bar inte längre som de skulle. Men Nils tog det med ro.

 

– Vi har installerat en sån där hiss som går längs räcket på den stora trappan, som jag åker med upp och ner, sa han och log det där leendet.


När vi en stund senare skulle gå ut på altanen bad han utan omsvep mig om hjälp.


– Benen lyder mig inte, förstår du.


Han tog ett stadigt tag om min högra höftkam, och med korta, försiktiga steg tog vi oss ut på den enorma stenterrassen med hänförande utsikt över det böljande landskapet och de intilliggande bergen.


– Här brukade min son Carlos söner sparka fotboll när de var små, så vi satte in skottsäkra glas. Det hade vi behövt när jag stod och sköt mot husväggen hemma i Valdemarsvik
också, skrockade han. Efter tio minuter i sjugradig dimma förklarade Nils lätt huttrande och med rinnande näsa att han gärna fortsatte inomhus. På vår väg in, just som vi med viss möda tagit oss uppför den lilla stentrappan vid bakdörren sa han:


– Och snart kommer döden.


Som om det bara var ännu en besökare att hälsa välkommen. Den allra sista.

 

 

 

Text: Albin Wiberg
Foto: Johnny Franzén

 

Den här artikeln är hämtad från Magasin Visit Östergötland vår/sommar 2016.
Läs magasinet i sin helhet >>
Se fler artiklar om Östergötland >>